2011-05-20
Den senaste tiden har jag varit något existensiell men det är helt i sin ordning och inte det minsta förvånande. Stora händelser brukar ha den effekten och det är nog bra för att man får hjälp att få perspektiv. Vad är viktigt, vad värderar jag, vilka är viktiga både när det gäller personer och händelser. Vad ska jag lägga min energi på osv. Igår hade jag en kort sekvens av lyckokänsla. Den var så där vemodig så man nästan blir fylld av gråt fast på ett bra sätt. Jag tycker det är jätteroligt att rida, träna och också tävla emellanåt. Men i de situationerna upplever jag sällan den här lyckokänslan. Den dök upp igår när vi vandrade upp till sommarhagarna för att fråga hästarna om de inte ville komma ner. När vi kom upp så stod de så fridfullt och betade i kvällssolen och kvällsbrisen och de såg så otroligt tillfreds ut. När vi ropade på dem kom de lunkande lite lagom för att så småningom bege sig ner till stallet.
Den lyckokänsla jag upplevde då var så underbar att känna, att kunna uppskatta när hästen får vara just bara häst! Det är något av det bästa jag vet. Lite sorg blandade sig i eftersom Matcho aldrig kommer att få ströva i dessa sommarhagar och vara just häst här.
Jag kommer så väl ihåg året då hjärtehästen fick diagnosen fång. Den förtvivlan jag upplevde var inte i första hand om hon skulle vara ridbar eller bli tävlingshäst utan min förtvivlan bestod i att hon aldrig mer skulle få vara häst. Dvs gå i grönhagar och ströva och beta tillsammans med sina kompisar där matte kan komma upp och bara titta till dem och se hur de blänker som kopparpannor i kvällssol. Att ens ha en känsla av att hon skulle få framleva sitt liv på grus eller liten hårt betad hage höll helt på att krossa mitt hjärta.
Det är bra att få perspektiv på livet ibland och få sina stunder av total lycka även om de är korta och intensiva. Och för mig handlade det ”bara” om att hästar ibland får vara just bara hästar……..