Hopp och förtvivlan

2011-10-14

Ja det här med att vara djurägare är verkligen en berg och dalbana. En av mina katter, Bettan har valt att vara borta i ett och ett halvt dygn. Det är väl inget fnyser de flesta när det gäller en katt. Men nu är det en gång för alla så att mina smissar betyder faktiskt lika mycket för mig som mina hästar gör. När jag är djurägare så tar jag det på yttersta allvar vill jag bara påpeka. Så när Bettan varit saknad i nästan ett dygn så ger jag mig ut och letar och letar och letar och letar. Dock hade jag ingen lycka igår kväll och jag var riktigt orolig.

För de som inte känner Bettan så kan jag berätta att hon går under namnet ”brytar-Bettan”. Hon är randig, ganska stor, kaxig och världens husmus. Kan ligga inne hur länge som helt och ligger gärna som en sån där kåldocka, dvs det ser ut som att man slängt henne på soffan och så ligger hon som hon landade:-) Hon är helt enkelt en riktig personlighet. Busig och trygg och är gärna den som kommer farande vid fika och sliter åt sig en bulle från fatet.

Stor sorg alltså i huset så både husse och matte sov dåligt när inte familjen var samlad. Började om i morse och ropade och letade men kände mig lite missmodig och trodde på allvar att något hänt henne. Så jag fixade stallet och satte mig sedan på kontoret, efter en stund kom Lina framridande till fönstret och ropade ut mig. Hon sa, är inte det där Bettan? Och tänkt där kom hon travande från skogen, mäkta upphetsad över att vi inte haft någon kontakt på mer än ett dygn. Hon följde in på kontoret och gosade, dreglade och bet på sin matte och jag kände hur lyckan smälte runt hjärtat. Det är en häftig känsla när oron släpper och man verkligen känner hur mycket kärlek som finns lagrat och man då kan släppa fram.

Nu har jag burit in henne i huset och där får hon vara instängd idag tillsamman med de andra till dess jag kommer hem. Sedan blir det fredagsmys med alla smissar

Tjipp!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *